"Mina vänner ville verkligen allt väl, men det är jättesvårt att orka som kompis till en ätstörd person. De fick höra mina lögner hela tiden. Jag tackade nej i sista sekund eller så tackade jag nej från start. Jag var inte en jätterolig person att umgås med", säger Cornelia Linderoth om hur relationer påverkades under hennes sjukdomstid med anorexia.
Cornelia Linderoth hade fyllt 20 år och skulle som den unga vuxna personen hon var hitta ett sammanhang i livet och stå på sina egna ben för första gången.
Flyttlasset gick från tryggheten i lilla Tibro i Västergötland till Linköping och lärarstudier.
För att hitta ett socialt sammanhang i sin nya tillvaro gick hon med i en dansgrupp. Hon kände sig dock väldigt otränad i jämförelse med resten av gruppen och tog beslutet att försöka gå ner i vikt och få en bättre kondition.
– Jag började springa och gick ner i vikt väldigt snabbt. När jag blev smalare och mitt utseende förändrades fick jag väldigt mycket positiv respons. Eftersom jag fick så mycket positiva kommentarer över att jag hade blivit smalare blev jag livrädd för att gå upp i vikt igen. Då skulle ju den där positiva responsen ta slut, berättar Cornelia.
Där och då började helvetet.
En lång och utdragen sjukdomsprocess med anorexia. Hon började räkna kalorier in och ut och blev besatt av siffrorna kring mat. Var hon och handlade i en matvarubutik gick mycket av tiden åt till att vända på förpackningarna för att läsa näringsinnehållet och ta reda på hur mycket kalorier varje produkt innehöll. När hon hade ätit någonting hon ansåg var dåligt kompenserade hon för det med extra träning.
Från sommaren när Cornelia insjuknade har hon en stark minnesbild av hur hon och några vänner bestämt sig för att åka och äta glass på Smultronstället i Söderköping. En aktivitet som många förknippar med glädje och gemenskap.
För Cornelia var dagen bara en bubbla fylld med ångest.
– Jag gick omkring hela dagen och läste igenom menyerna. Jag var orolig och började planera för hur jag skulle kompensera för det jag skulle äta. Jag hade noll procent kul den där dagen och 100 procent ångest, säger hon.
Hit kan du vända dig
Lögnerna
Vänner och familj tog hon distans ifrån. Hon byggde upp strikta regler kring vad hon fick äta och började kategorisera viss mat som dålig eller rent av farlig. Inbjudningar tackade hon nej till direkt eller i sista sekund för att slippa hamna i sociala sammanhang där hon behövde ta beslut om vad hon skulle äta och inte.
– Till en början tänkte jag att det var en helt vanlig viktnedgång. Det tog ganska lång tid innan jag fattade själv att man inte skulle må så dåligt som jag gjorde. Du ska inte isolera dig från dina kompisar eller komma med ursäkter. Det smög sig på under ganska lång tid.
Cornelia blev smalare och smalare och mådde sämre och sämre. Dagen innan hon fyllde 23 år satt hon och grät i en fåtölj för att hon så gärna ville äta tårta på födelsedagen – men där hon insåg att det inte skulle gå.
På sommaren jobbade hon på Kolmårdens djurpark och hade fått låna en lägenhet av en kompis där hon bodde själv. Det gjorde det enklare att isolera sig från omvärlden, utan att någon kunde se hur anorexian eskalerade.
– Man blir väldigt duktig på att ljuga när man har en ätstörning för att kunna upprätthålla ett ätstört beteende. Jag har många tydliga minnen kring att missa väldigt mycket. Det känns som jag satt hemma och tittade ut på verkligheten som flög förbi utan mig. Jag var för sjuk för att orka delta. Jag jobbade mycket uppe på djurparken och kom hem och skulle ändå springa 711 varv runt Norrköping.
Vändpunkten
Sedan kom den stora smällen. Cornelia svimmade under ett arbetspass på djurparken.
Hon bestämde sig där och då att på egen hand ta hjälp av ätstörningsenheten i Linköping.
– Jag var mest rädd för att vården inte skulle ta det på allvar. Att jag inte var sjuk nog. Det vet jag är en ganska vanlig tanke hos många som söker hjälp inom ätstörningsvården. Sen var jag rädd att det skulle ha sabbat kroppen fysiskt. Att hjärtat skulle ha tagit stryk, berättar Cornelia.
Du hade ändå den självinsikten i det?
– Ja. Det kanske har att göra med att jag var lite äldre. Jag har haft vänner som också gått igenom ätstörningar och har tänkt dumma saker som att "jag kommer aldrig hamna där". När jag insåg att jag var där förstod jag att jag behövde vända det så fort det gick.
I tre månader väntade hon på att få hjälp av sjukvården – och under tiden såg hon själv till att bli ännu sjukare. På grund av rädslan för att inte bli tagen på allvar.
– Det låter helt sjukt att säga i efter hand. Det var ett rop på hjälp, att någon behövde göra någonting för att jag inte klarade av att reda ut det på egen hand.
Näringsbristen började påverka henne både mentalt och fysiskt.
När det var som allra värst hade Cornelia en sådan näringsbrist att hon inte kunde sova och drömde mardrömmar när hon väl lyckades somna. Kramperna i kroppen avlöste varandra och hon frös konstant.
– Det är ett år av mitt liv som jag inte minns. När man lever i en näringsbrist så länge orkar hjärnan inte processa och spara minnen på samma sätt. Jag minns misären i att isolera sig helt från sina kompisar och att jag var rädd. Tänk om jag somnar i natt och så vaknar jag inte i morgon för att kroppen inte orkar. Det var det absolut värsta, säger Cornelia samtidigt som ögonen tårar sig.
Vad känner du när du tänker tillbaka på det nu?
– Det är dubbelt. Dels så känns det sorgligt. Det är inte så jag hade velat se tillbaka på stora delar av mitt studentliv. Men dels också en tacksamhet och stolthet för att det inte är så i dag. Nu lever jag ett helt annat liv. Så pass att det nästan känns som en parallell verklighet. Det är jag jättetacksam för. Vemodigt men också jätteskönt.
"Något som är viktigt att bli medveten om kring ätstörningar är att jag kunde få mycket kommentarer från bekanta och släktingar om att jag var farligt tunn. Det där är en belöning för någon med anorexia att höra. Det är en välmening i att man är orolig. Men att kommentera en ätstörd persons smala yttre är den ultimata bekräftelsen på att man gör någonting rätt", säger Cornelia Lindroth om kommentarerna hon fick under sin sjukdomstid.
Trots den tuffa sjukdomstiden kunde hon fullfölja sina studier. Det var också målet och viljan att bli lärare som var en viktig del i att vändningen kom.
– Jag tror att det var flera saker som sammanföll. Ju närmare jag kom min examen, ju mer rädd var jag för att inte kunna gå ut och skaffa ett jobb. Jag var rädd att vara så sjuk att jag inte kunde bli lärare, fast jag hade pluggat för det så länge. Sen var det också en inneboende längtan att inte må så där fruktansvärt dåligt.
Vägen till tillfrisknandet var inte rak. Hon fick kostscheman och hjälpmedel av ätstörningsenheten för att komma på banan igen – men i perioder ljög hon både för sig själv och personalen på avdelningen. Tillfrisknandet innehöll också mycket ångest som i sin tur resulterade i konstant trötthet när hon jobbade för att få bort sina ätstörda beteenden.
– Att få en panikångestattack för att äta en helt vanlig portion mat är svårt att förklara och svårt att förstå. Det är påfrestande. Vid varje måltid behövde man bråka med sin egen hjärna, säger Cornelia.
Lagidrottens betydelse
I maj, nästan exakt för tio år sedan, blev hon som 24-åring utskriven från ätstörningsenheten och friskförklarad från anorexian. Där och då stod hon inför helt nya utmaningar i livet som nyexaminerad lärare. Flera av hennes vänner flyttade till andra städer för jobb och hon stod på helt egna ben igen.
Den stora frågan Cornelia stod inför var "Hur hittar man nya kompisar och ett sammanhang när man är vuxen?".
När hon såg en film som heter "Whip it", som bygger sin story kring sporten roller derby, öppnades en ny dörr i hennes liv.
– Det var så dumt så att jag var tvungen att testa det, säger Cornelia och skrattar.
– Jag googlade och fick upp att det fanns ett lag i Linköping. Jag åkte och testade med en gång. Några dagar senare satte jag mig på tåget till Göteborg för att åka och köpa nya rullskridskor. Det var det roligaste jag hade gjort i hela mitt liv. Jag blev besatt från start.
Oron fanns att sport och träning skulle kunna vara en triggande faktor till att falla tillbaka i ätstörningar. Den visade sig i stället bli en viktig del i att Cornelia i dag är helt frisk.
Nu är hon aktiv inom Norrköping roller derby där hon har hittat hem.
– För mig var det bra att hamna i en lagsport där jag behövde vara konsekvent. För att orka träna behövde jag äta och hålla mig frisk. I en lagsport vill man vara någon de andra kan räkna med. Jag blev frälst av lagsport som vuxen. Det gjorde någonting med mig. Jag ryser när jag säger det, säger Cornelia och tar upp armen för att visa håret på armarna som står rakt upp.
– Att lägga ner sex timmar i veckan och sena kvällar med en hel grupp andra människor som väljer att vara där och väljer att dyka upp i ur och skur. Vi tävlar tillsammans, reser tillsammans, gråter tillsammans... Det är det finaste jag varit med om.
Roller derbyn blev en hjälp för den dåvarande 24-åringen att vända sina kroppskomplex till något som i stället var positivt för utövandet av idrotten.
– Det som är så speciellt med just roller derby är att det inte bara finns en kroppstyp som är bra på sporten. Alla behövs. Långa, korta, stora, små, starka, snabba, allt i ett. Det är en total avsaknad av värderingar på hur folk ser ut. Det har ändrat hur jag ser på min kropp, vilken plats den får ta och vad den kan göra. En kroppsdel jag kanske tidigare hade komplex över ser jag i stället fördelar med. Att den kan få motståndare att flyga all världens väg.
Hon skrattar till och ler stort.
Cornelia Linderoth har haft anorexia och ser hur skönhetsidealen går i cykler, där en smalhetsnorm börjar komma tillbaka och synas genom influencers och sociala medier. Bland annat i den aktuella SVT-dokumentären "Smalast vinner".
"Det är så fruktansvärt ledsamt att titta på när vi nu igen ska göra en helt ny generation unga personer exponerade för risk till ätstörning. Jag blir mest ledsen och frustrerad. Att samhället bara går runt", säger hon.
Friheten
När Cornelia nu tittar tillbaka på sina tio år som friskförklarad och tio år med roller derbyn är det en sak hon vill understryka: det går att bli helt frisk från en ätstörning.
– Det finns en bild av att du aldrig kan bli helt frisk från en ätstörning. Du ses som en nykter alkoholist som bara går och väntar på nästa bakslag. Det är i alla fall den bilden man bygger upp kring friska ätstörda. Men man kan bli helt fri från ätstörningar. Jag har inget kvar av den sjukdom som jag hade då. Det känns skönt att kunna säga det.
Om du kunde prata med ditt yngre jag som var mitt i sjukdomen, vad skulle du vilja säga till henne?
– Jag hade sagt att du gör så gott du kan och det är bra nog. Jag tror inte att jag hade kunnat säga något mer än fortsätt bråka med hjärnan. Varje situation kommer att göra det lättare. Jag tror att hur jobbigt det än var så behövde det ta den tiden det tog. Jag hade nog bara sagt till mig själv att sluta ljug så mycket för dig själv och för din behandlare på ätstörningsenheten. Utöver det kan du kämpa på.
Vad betyder frihet för dig i det sammanhanget?
– Det betyder att jag inte tänker på mat i större utsträckning än vad för matlådor jag ska göra inför veckan som kommer. Jag vänder inte på olika förpackningar i matvarubutiken för att räkna på siffror. Jag tänker inte att om jag äter X till lunch kan jag inte äta Y till middag. Det finns inga tankar kring att om jag äter något specifikt så måste jag träna. Det innebär också en spontanitet i livet. Om en kompis frågar om jag vill hänga med och ta en öl efter jobbet är det självklart att vi ska göra det. Frihet är att maten inte påverkar det jag vill göra i mitt liv.
I Sandbyhovshallen är det full fart när Cornelia Linderoth tränar med sitt lag Norrköping roller derby.