Det är kväll. Jag och fotografen Eric sitter och väntar i foajén på hotellet vid Stureplan. Ganska snart dyker Johan Palm upp men han går bara förbi oss med en frågande blick och fortsätter ut genom entrédörren. Undrande följer vi honom ut och där ser vi att han hälsar på en skara unga fans, som brukar sitta utanför hela dagarna. När vi presenterar oss blir han lite förvånad över att vi var de som skulle intervjua honom. Han hade kanske tänk sig några äldre. Men redan där blir han mer avslappnad och blir riktigt glad över att vi ska bjuda honom på middag.
– Jag är hungrig och rätt trött nu, säger han. Vi har varit på spa och i natt fick jag knappt någon sömn, berättar han och flyttar diskret luggen från ögonen.
Så vi ger oss iväg mot närmaste restaurang. I dörren blir Johan nekad att komma in. Han är för ung.
– Faan också, det glömde jag! utbrister Johan. Jag får komma in innan sex och då kan man stanna hela kvällen även fast man inte är arton.
När vi vänder i dörren möter vi en annan idoldeltagare, Lars Eriksson, som skrattar och frågar om han ska vara Johans målsman. Johan bara blänger på honom och ger honom fingret. Sen skrattar han med. Johan får fria tyglar att ta oss till ett annat matställe och vi börjar promenera medan han bland annat berättar att han blivit god vän med Lars. Efter en kvart sitter vi på McDonald's.
"Lever i en bubbla"
Vi blir serverade maten och hör en man ropa Johans namn, samtidigt som han springer ut till den folksamling som fullkomligt glor in genom fönstret.
Johan skakar bara på huvudet och fortsätter att berätta om idollivet.
– Det har vänt upp och ner på mitt liv totalt. Det är kul, sjukt och underbart. Jag älskar uppmärksamheten, men det känns faktiskt ungefär som man tänkt sig, och det blir nästan lite tråkigt.
– Jag kan inte ta in allt. Lever i en bubbla.
– Det är konstigt. Man blir känd jättesnabbt men sen kan det ta slut jättefort. Men just nu är jag väl känd, jag finns ju på affischer till tidningen Frida, ger han som exempel och nickar med ett leende.
En annan sak som gjort stort intryck på honom är gemenskapen.
– Man får många nya vänner. Det är en otrolig sammanhållning mellan oss. Och det är trist när någon åker ut. En del verkar tro att vi är rivaler men så är det absolut inte, utan vi är kompisar, klargör han.
Kanske byter program
Johan har inte hunnit vara hemma på fem veckor. Rätt skönt, tycker han, eftersom han gillar storstadslivet med alla människor och det höga tempot. Men samtidigt har han hemlängtan och saknar sin mamma och framför allt hennes mat. Han har dessutom inte varit i skolan på över en månad.
Han går egentligen första året på teknikprogrammet, men det hann inte gå många veckor innan han hoppade av för att börja Idoläventyret.
– Jag hinner inte ta igen skolan nu, så jag tar ett sabbatsår så får jag starta om nästa år. Då kanske det blir musik jag söker.
Orsaken till att han inte valde musik direkt var att han ville ha en stabil grund att falla tillbaka på om det inte skulle gå vägen i musikbranschen.
Slarvig
Men helt utan plugg är han inte. Han måste till exempel lära sig låttexter till fredagarna, och disciplinen verkar heller inte ha genomgått någon större förvandling.
– Jag övar väl lite då och då. Jag har varit ganska slarvig med det ärligt talat, flinar han.
Ljudnivån på Mc Donald’s är ganska hög och det börjar dessutom bli lite kallt, så vi äter upp snabbt och ger oss iväg mot ett fik. Utanför stannar en äldre man till och ber snällt om han kan få Johans autograf. Han vill tydligen ge dem till barnbarnen. Men han passar på att ta en till sig själv också. Mannen tackar och bockar och vi fortsätter att gå.  
Johan berättar vidare om ett av sina mål.
– Jag vill ha en pizza uppkallad efter mig på pizzeria Valentino i Mjölby. Det ska vara en Hawaii med tabasco och ska heta Palmpizza. Det är likt Panpizza och det finns palmer på Hawaii, förklarar han som om han tänkt ut det länge.
Sedan vänder han sig mot Eric, fotografen, och ser eftertänksam ut. Sedan flinar han:
– Undrar om det skulle funka med gräddfil på...
Struntar i elaka ord
Vi kommer småskrattandes fram till ett fik och vi ber Johan berätta hur han har utvecklats den senaste tiden.
– Som person är jag väl samma, men jag har utvecklats en hel del, både med sångrösten och som artist, säger Johan.
Men alla tycker inte att Johan är tillräckligt bra. Ibland får han höra och läsa elaka saker.
– Det är mest folk på Internet som klagar på mig. De pratar inte till mig, utan om mig. Ingen som vågar gå fram på stan och säga det, säger han bestämt. 
– Om det är någon som skriver ”Du din jävla bög” så tar jag inte åt mig, men är det nåt som är konstruktivt så tar jag till mig det.
Men stilen tänker han inte ändra på. Johan lyssnar mest på brit-pop och rock nu för tiden. Det är en genre han själv tycker passar honom.
– Jag vet inte om jag vill bli placerad i ett fack, direkt, men det är en stil jag kan tänka mig.
– Men det som är typiskt jag är att jag har variation. Jag vill att folk blir intresserade och undrar ”Hur kommer det låta den här gången? Kommer han ha glasögon eller inte, kort eller långt hår?” och så. Jag har som en grund som jag sedan visar olika sidor av.
Hur kvällens framförande blir vill han inte tala om, men avslöjar i förhand att temat på fredagsfinalen är rock och att han är lite missnöjd med de låtar han kunde välja mellan.
– Rock är ju ett så stort begrepp och vi får liksom välja mellan 30 olika låtar. De kan inte representera hela rockvärlden. Visst kändes det bra när jag valde min låt men nu när jag sjungit på den ett tag så känns det som att det kan gå hur som helst.
Allsång på hotellrummet
Vi har värmt oss tillräckligt och beger oss tillbaka till hotellet. Det kommer fram en man med gigantiska biceps som blir helt begeistrad av Johan. Han ber om en autograf först på ena armen, sedan på den andra. Nu är hans dag räddad.
– Underligt, säger Johan. Det brukar mest vara småtjejer som kommer fram.
Johan blir osäker på om han vill gå upp på rummet, för han vet inte om städerskan snyggat till eller inte. Men vi får stiga på och möter ett äkta tonårsrum. I fönstret hänger en Metallicabanderoll och vid dörren ligger en drös med kärleksbrev.
– Jag har läst alla, men jag har inte svarat på ett enda. Jag har faktiskt inte hunnit köpa brevpapper.
– Jag fick två stora säckar godis på typ åtta kilo av ett fan, skrattar han. Vi på hotellet försöker hjälpas åt att äta upp det men vi har inte lyckats på flera dagar.
– Jag har också fått en Xbox, säger han och pekar på spelkonsollen på skrivbordet bredvid plasmateven.
Vi avrundar kvällen med att Johan tar fram gitarren och spelar några låtar. När han kommer till Coldplay's Viva La Vida sjunger vi med alla tre.