"Jag vill inte leva längre". Citatet är från en artikel om unga tjejer som begår självmord. Ett val som för många ligger närmare hjärtat än vad vi kan tänka oss, för innan året är slut kommer över 100 unga tjejer mellan 15 och 24 år att ha begått självmord.

 

Ja ni läste rätt, 100 unga tjejer och då är inte ens killarna inräknade. 100 personer som hade kunnat bidra med så mycket till världen men främst till sin omgivning. 100 personer som lämnar ett liv och anhöriga bakom sig.

 

Varför låter vi då sådana här saker hända? I vissa fall kanske vi inte kan göra något åt problemet, men i en del av fallen så är det enda som behövs en person som bryr sig. Jag tror att vi idag inte lägger lika stor vikt vid medmänniskor utan har främst allt fokus på oss själva, kanske är det en konsekvens av det stressiga samhället vi lever i eller bara en undanflykt för att slippa bry sig och tänka på andra. 

 

 

Men det som jag reagerar mest på är att alla som behöver professionell hjälp inte har möjligheten att få den. Vissa vågar inte ta kontakt med till exempel BUP (barn- och ungdomspsykiatri), men när de väl klarar av det så nekas de att få den hjälp de eftersöker. På grund av alla nedskärningar inom vården så kan de inte behandla alla som behöver hjälp, så de jämför. Anser de att du mår bättre än en annan hjälpsökande så kan de skicka hem dig med ett recept på tabletter eller utan någonting alls. Det här leder till att fler ungdomar, som redan kände sig osedda, mår ännu sämre och i värsta fall väljer att begå självmord. Samhället idag måste göra något åt det här, och om det är att betala en extra krona på skatten så att nedskärningarna inom vården kan undvikas så borde det genomföras omedelbart. Vi kan inte längre blunda för problemet som endast fortskrider i en riktning.

 

 

 

Alla som i dag lever i en depression lever undanskymda, unga som gamla. De har blivit insatta i ett speciellt fack som är låst och bortglömt. Tillsammans kan vi komma ihåg och öppna upp, både för de "sjuka" och för oss själva. Vi kan sluta vända ryggen åt de som behöver våran hjälp och istället finnas precis där vi behövs.

 

 

 

Kan vi rädda ett liv så är det ett steg i rätt riktning, vi måste bara se till att det är den enda riktningen!