Mormor är något av en stamkund på sjukhuset, och har den här gången fått ett eget rum på infektionsavdelningen. Hon betraktar städarna som snabbt svabbar undan det grövsta, och kör av badrummet på knappa tre minuter. Smutsigt och rent blandas på städvagnen, och så bär det av mot nästa rum. Fläckarna dansar på golvet när de träffas av solens strålar. Mormor suckar. Så här var det inte när hon städade på sjukhuset.
Samtidigt i Norrköping har städaren Juan lunchrast. Nu, när han tagit med sig bord, stol och mikro hemifrån, är det nästan lite trevligt i den källarskrubb där han sitter.
Råttor har han inte heller sett till här. Men han är orolig för sin fru Rosa. Hon städar trapphus femtio timmar i veckan och är alltid så trött när hon kommer hem. Klagomålen duggar tätt, och nyligen försvann hennes kollega. ”Hon passar inte riktigt för trapphus”, var den officiella förklaringen.
Och kollegan Muhammed, som sliter och står i och aldrig säger nej, och som alltid jobbar med ett leende, fast han i två års tid aldrig vetat om han kunnat ställa mat på bordet när det vanligtvis månadslånga anställningsavtalet löpt ut. Han ramlade i våras av sin cykel mellan två kunder. Ville spara tid. Tog det osäkra framför det säkra. Det slutade med ambulanstur och två veckors sjukskrivning, men ingen ekonomisk ersättning. Hans chef lät nämligen bli att rapportera olyckan.
Vi alla har någon form av koppling till Stina, Juan, Rosa och Muhammed. För egen del är de mina branschkollegor. För dig är det kanske de du hejar på morgonen innan de ger sig av, efter att ha städat färdigt kontoret där du jobbar. Kanske är det rent av du som köpt in deras städtjänst. Eller så jobbar du inte alls på konor, men köper städtjänster ibland. Kanske flyttstädning. Kanske veckostädning.
Om du gör det riktar sig den här texten speciellt till dig. Och vet du vad? Stina, Juan, Rosa och Muhammed jobbar alla på stora företag med kollektivavtal.
Det gjorde däremot inte Renata.
Hon och hennes kollegor städade gymanläggningar runt om i Sverige 14 timmar varje natt. De tvingades hyra sin bostad av arbetsgivaren, där några övervakades med kameror. När Renata gick till facket blev hon omedelbart uppsagd och vräkt. Samma öde drabbade flera av hennes kollegor.
Köper du städning av företag utan kollektivavtal är det detta du betalar för.
Städbranschen har inte alltid sett ut så här. Sedan tiden då min mormor gick i Stinas kläder har den förändrats. Man har sålt ut, lagt på entreprenad och öppnat upp. Nu pågår ett race to the bottom. Lägst pris vinner. Alla, utom ett fåtal som skor sig, förlorar.
Utvecklingen kan i viss mån lastas landets politiska utveckling med felfinansiering och dumma lagar, men ett tungt ansvar vilar också på EU. Direktiven om upphandling och utstationering möjliggör för oseriösa företag att locka och lura utländsk arbetskraft till Sverige, som sedan tvingas jobba för usla villkor. Så dumpas priserna, lönerna och villkoren i hela branschen.
Att rubba EU är dock inte det lättaste. Jag föreslår därför något mycket snabbare och smidigare.
Du som köper städning. Till ditt hem, till en flytt, eller kanske till en arbetsplats. Öppna plånboken! Ta inte det billigaste alternativet. Värna våra villkor. Till syvende och sist är det dina pengar som styr branschen. Gör något bra av makten.
Fotnot: Stina, Juan, Rosa, Muhammed och Renata heter egentligen något annat.
Melinda Kandel
är skrivande städerska, vänsterpartist och krönikör i NT.