Jag sållade mig nyligen till den stora grupp av kvinnor som år efter år jobbar deltid fast vi egentligen inte har råd. Jag hade den trygga heltidstjänst som många bara kan drömma om, men bad om en extra dags ledighet för att orka med vad jag måste betrakta som mina två fritidsintressen: politik och skrivande. Helgerna vigs åt tvättstugan, dammsugaren och matlådorna, och någonstans där emellan ska relationer hållas levande med nära och kära.
Själva städningen är inte problemet. Av de jag haft: som vaktmästare, cafébiträde och städare, är det städningen jag gillar mest. Det är en mer rogivande aktivitet än vad många tror, och många av mina kollegor håller med. Men skuggsidan är enorm. Där sker en lönedumpning som drabbar oss alla. Tempot drivs upp och de rationaliseringarna som skett i företrädesvis industrin, som bytt det tunga kroppsarbetet mot maskiner, finner ingen motsvarighet i vår bransch. Därför är städjobbet bland de tyngsta och mest smärtsamma som finns. Axlar, ryggar, höfter och handleder dukar under för de tunga lyften och monotona rörelserna.
Cheferna tjatar om att vi ska nyttja friskvården för att kroppen ska hålla, men hur skulle vi orka? Jobbet känns inte bara i kroppen— det sätter sig på sinnet. Jag har både en och två gånger surfat in på gymmens hemsidor, ja till och med köpt träningskläder, och jag har kastat trånande blickar mot hästhagarna i Ljura, ett stenkast från där jag bor. Hästar var en gång mitt liv. Men varje gång kommer jag fram till att med de här arbetsdagarna, och tider som växlar efter chefer och kunders nyck, förblir det omöjligt.
Så hände det en dag som ändrade allt. Den där distansutbildningen, som jag en gång sökt men inte kommit in på efter att ha misslyckats fatalt på inträdesprovet, hade ett nytt urvalssystem. Nu gick de på betygen. Det skulle ta mig in. Från en framtid fokuserad på morgondagens arbete och nästa månads politiska möte, vidgades mitt perspektiv. Allt det där omöjliga skulle kunde bli möjligt— om jag bara tog mig en bit upp.
Sedan började fantasin att rusa. I framtiden, tänkte jag, skulle mitt arbete vara lagom hårt. Där skulle finnas tid för kärlek, böcker, ridning och yoga. Jag skulle skaffa körkort, flytta ut på landet och bli en hemmajobbare. Och skulle jag bli sjuk, skulle inte vårdcentralen i mitt område ha resurserna till riktigt bra vård. Den skulle inte var belastad av utslitna kroppar och chipsrelaterade problem.
Välstånd och själsligt liv. Tid för begär, och frihet att begära. Utrymme att vara mer som människa än hårt arbetande, överlevande. Det var det goda livet, bortom städlivet. Min nästa destination.
Nu räknar jag ner dagarna. Inte tills jag får fly, utan tills dess att äventyret börjar. Men det är inte utan ett sting av vemod. Jag vet att det finns många som har det som vi. I kvinnodominerade arbetaryrken får man ofta nöja sig om man har hälsan i behåll. Den där guldkanten på tillvaron kräver sin resa över klassgränsen, som långt ifrån alla varken kan eller vill göra. Som om våra arbeten inte vore någonting värt.
”Du vet väl att du är viktig?”, fick jag häromdagen höra av en kund. Det värmde, men klingade falskt. ”Världen kanske rämnar om jag försvinner, men inte är jag väl viktigare än att det är värt en låg lön och utsliten kropp?”, svarade jag inte. Jag sa bara tack, och städade på.
Melinda Kandel
Skrivande städerska, vänsterpartist och krönikör i NT