Låt mig börja med tidsperspektiven. Ibland låter det som om ny kärnkraft skulle kunna påverka dagens höga energipriser, men på DN Debatt konstaterade nyligen Sveriges dominerande kärnkraftsägare Vattenfalls VD Anna Borg:
”Ny kärnkraft är osannolik de närmaste 10-15 åren. Dessutom är dagens tillgängliga teknik dyrare att bygga än alternativen. Fram till mitten av 2030-talet är det framförallt vindkraft som kommer att möta de ökade elbehoven.”
Hur lång tid tar det då att få ny kärnkraft på plats?
Om vi studerar våra grannar ser vi att nästa finska kärnkraftverk i Pyhäjoki började diskuteras i början av 2000-talet. Tidtabellen spikades 2010 och siktade på drift 2024, men beräknas nu till 2029 – totalt nästan 30 år. Det nystartade verket Olkiluoto skulle ha varit igång 2009, men startade för en månad sen, tolv år försenat. Det blev världens näst dyraste byggnad någonsin!
Därmed är vi inne på kostnaden. Professor Lennart Söder, KTH, har frågat Ebba Busch (kd) hur de två nya Ringhalsreaktorer hon föreslår ska finansieras: Ska skattebetalarna ta notan, ca 200 miljarder kr, eller el-konsumenterna? Han har inte fått något bra svar.
Samma dag som Vattenfalls DN-artikel kom en intervju med nye näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson. Han intygade att det inte finns några formella hinder för ny kärnkraft, men:
”Om den gick att räkna hem skulle något konsortium redan ha presenterat sådana planer. Det är inte troligt att vi får se ny kärnkraft.”
Produktionskostnaden för både den nya finska kärnkraftselen och den planerade brittiska är 3-4 gånger högre än för svensk vindkraftsel! I Asien bygger man billigare, men med betydligt lägre lönekostnader och en toppstyrd centralplanering som få lär vilja kopiera i Sverige.
Nästa fråga gäller kärnkraftens säkerhet och rollen som reglerkraft när det inte blåser, när solen inte skiner.
Återkommande stopp, senast i Ringhals 3, sår tvivel om leveranssäkerheten. Att ryska Rosatom är en viktig part i finska kärnkraftsbyggen och att stora drönare siktas vid våra kärnkraftverk väcker också oro – ovanpå den stora frågan om slutförvar. Hur säker är kärnkraften?
Samtidigt flödar det in nyheter om nya sätt att lagra energi som minskar problemet med reglerkraft. Mälarenergi utnyttjar gamla bergrum till att lagra hetvatten när kapaciteten i kraftvärmeverket behövs för att producera mera el. Vi läser om vindkraft som omvandlas till vätgas som kan lagras, om lagring i havsvattenmagasin och flytande luft. Hur snabbt batteritekniken utvecklas ser vi när vi jämför dagens mobiltelefoner, laptops och elbilar med gårdagens. Nu pågår bred utveckling av mera storskaliga batteritekniker.
Till detta kommer fortsatt utbyggnad av elnäten, så att delar av Europa där det inte blåser kan importera el från andra där det blåser eller solen skiner.
Frågorna till kärnkraftsförespråkarna är därför många:
Vad kommer det att kosta och vem ska betala?
Hur lång tid kommer det att ta?
Hur säkert är det egentligen?
Möjligen kan vi hoppas på den nya kärnkraften SMR (små modulära reaktorer) och 4e generationens säkrare kärnkraft, men även där dröjer det. Vattenfall deltar i ett estniskt SMR-projekt med sikte på drift 2035, knappast tidigare.
Utveckla gärna en ny generation säkrare och billigare kärnkraft. Men det är svårt att förstå argumenten för att Sverige skulle lägga om sin energipolitik idag och basera den mera på kärnkraft.
Göran Färm
Före detta Europaparlamentariker för Socialdemokraterna