Vi står i ett läge där personer med flera års utbildning, som valt ett yrke för att kunna vårda och hjälpa sina medmänniskor riskerar att förlora den trygghet de byggt upp.
Det är svårt att ta till sig då ingen som varit i behov av vård de senaste åren kan anse att det finns ett överflöd av personal på plats eller att vårdgarantin är något vi kan räkna med vid behov.
Tvärtom, väntetiderna har inte minskat och personalen i vården går på knäna. I en förlängning, om dessa arbetstillfällen inte längre finns inom vår kommun, finns det då någon anledning att stanna här eller är det bättre att flytta någon annanstans där arbete finns.
Flyttar fler och fler härifrån, har vi snart en stad med minskad köpkraft som leder till minskade intäkter inom handeln och fler nedlagda affärer. Byggsektorn är redan idag påverkad och detta leder knappast till en ljusning.
Att det ekonomiska läget är tufft är inte så anmärkningsvärt. Allt kostar, vården likväl som vårdutrustning. Jag har svårt att tro att de kostnaderna varken minskat eller hållit sig på samma nivå genom åren. Lönerna har en ökning, inom alla sektorer i samhället, så ock inom vården även om den där är moderat.
Jag förstår att region- och kommunpolitiker sätter sig i en utsatt position i sin roll och att deras arvoden ska spegla det, men jag kan ändå ifrågasätta om personer med denna typ av inkomster verkligen vet vad de orsakar med sina kortsiktiga kostnadsbesparingar.
I en artikel i NT 2022 redogörs för hur mycket de regionpolitiker som tjänade mest hade i arvode. Jag kan bara tänka mig hur stora påslag dessa summor har idag.
Och dessa personer ska styra min framtid. Det skrämmer mig verkligen.