om lekplatser och inflygningsstråk Tjäderns framtid ser mycket dyster ut. Skogsbolagens kalhyggesbruk har gjort att tjädern hotas allt mer. Förr fanns det lekplatser med 20 tuppar och fler, men idag kan enstaka platser hysa två till tre tuppar. Skogens slutliga struktur blir tyvärr små biotopöar som i bästa fall, under en kortare tid kan hysa dessa lekar. Men dessa har ingen livskraft utan slås ut efter hand.
Vart tog gammelskogen vägen? Tjäderlekplatsernas innersta kärna har mer eller mindre gallrats bort, dess ytterområden har i de flesta fall helt raderats ut. Ser man till kantzoner runt myrmarker, hällmarker, bäckar och sjöar så finns det anledning till en mycket stor oro för tjäderns och andra djurarters framtid. Kantzoner saknas på de flesta platser och skulle de finnas så är det väldigt glest med trädbestånden.

Varje lekplats som inte är nationalpark, naturreservat eller skyddad på annat sätt hamnar under avverkningshot. Det är mycket upprörande när den allmänna uppfattningen i vårt land är att tjäderstammarna minskar och under en mycket lång tidsperiod inte visat någon tendens till ökning eller återhämtning.
Det känns mycket ledsamt att behöva konstatera att den gamla skogen har spelat ut sin roll och den och dess invånare kommer nu med svårighet att kunna bevaras som museala objekt i reservat. Fortsätter denna trend så undrar man vad nästa generation kommer att säga när de får läsa om hur en tjäder såg ut och levde på den tiden. Tjädern får ingen extra chans!

Glädjande nog så finns det ett antal privata skogsägare som har förståelse och en mycket gedigen kunskap om tjäderns beteendeformer, och är beredda att bevara lekplatser och inflygningsstråk som är minst lika viktiga som själva lekplatsen. Man får ha sin tilltro till dessa kunniga markägare som utan funderingar sköter sin skog så att tjädern kan fortleva i sin rätta miljö.
På sina hemsidor tävlar de stora skogsbolagen om att vara bäst på biologisk mångfald och miljö. Verkligheten ser helt annorlunda ut. Det kan förefalla dåraktigt i en tid där det ges snäva marginaler att skydda en tjäderstam i vårt land.
Men den dagen då värdet av en tjäder kan uttryckas i kalla siffror är det kanske möjligt att skyddet av den möter förståelse i vidare kretsar. Men då kan man tala om att det är ett oåterkalleligen "The End" för tjädern och andra arter.

Skogshönsen är upptagna i EU:s fågeldirektiv och därför är Sverige skyldigt att rapportera hur bestånden utvecklas. Har berörda klart för sig att trenden är en kraftig nedåtgående spiral för tjädern? Vem eller vilka är det som då bär ansvaret när tjädern är ett minne blott?