Idén till danske Lars Husums debutroman Min vänskap med Jesus Kristus är minst sagt utflippad.

En kille som grovt misshandlat sin flickvän, förlorat sin syster och i största allmänhet kraschat allt han har i tillvaron får hux flux besök av en storvuxen Jesus i sandaler och skägg, som förkunnar: "Jag, Jesus Kristus, har kommit för att göra dig till en bättre människa.

Trots sin våldsamma skepsis och utan minsta gnutta tro på Gud låter sig Nikolaj Okholm snart övertygas om att följa Jesus plan för att ordna upp hans liv.

En sådan historia kan antingen åka rakt i diket eller bli hur kul som helst. Oförfärat störtar Husum mot dikesrenen och tar ett lättsamt skutt över. Från burdus bullrighet vänder romanen till puttrig och hjärtevarm feelgood när Nikolaj flyttar till den jylländska hålan Tarm för att försona sitt destruktiva leverne.

Här bygger han upp ett terapeutiskt team av vänner som ställer upp i ur och skur - det är bokens svaga punkt, ändå kan man inte låta bli att leende dras med i myset.

Blandningen av fars, egensinne och ömt hjärta får mig att tänka på Erlend Loe, Husum är bara bra mycket brutalare.

Att hans roman om ett rötäggs pånyttfödelse ros i land har att göra med författarens tajming och kombinationen av råhet och naivism.

Det är en berättelse med många chockeffekter och våldsamma dödsfall.

Samtidigt är det en riktigt präktig moralkaka om vikten av att ta sig i kragen och göra det rätta.

Min vänskap med Jesus Kristus är en mycket udda omvändelsehistoria, på samma gång rörande, fräck och full i fan. Frälst blir jag kanske inte, men jag har skoj under läsningen.