"Parken är själ och historia. Men utan en levande förening förlorar även stenarna sin mening", skriver Lena T.
Läs första delen: "Sagan om kung Pomperigyllix och hålet i IFK:s kassakista" här
Och så står de där nu, vid kanten av hålet i kassakistan.
Ordförendekungen Pomperigyllix, kassören, kioskrådet och alla de andra som bär IFK:s färger i hjärtat. De vet att vägen framåt inte är lätt. De vet att det behövs mer än kaffe, korv och drömmar om gamla dagar.
De vet att de måste bygga nytt – med balans i böckerna och mod i hjärtat.
Den vise Fredrik på berget Lundberg har redan viskat sina råd: Håll huvudet kallt, räkna noggrant, vårda själen men styr med förstånd.
Men när vinden vänder och underskotten gapar, hörs ett nytt, skarpare budskap från bergets topp:
– Vårda själen i Parken, men bind inte sportens framtid vid murar ni inte orkar bära.
Om borgen är för tung, hyr den hellre än att sjunka med den på ryggen.
För Parken är själ och historia – ja. Men utan en levande förening förlorar även stenarna sin mening.
Om IFK ska fortsätta vara starka måste de våga prioritera. Det handlar inte om att sälja sitt hjärta, utan om att rädda sitt hjärta genom att hålla kärnverksamheten – sporten – fri och stark.
Och när kassan sinar, räcker det inte att bara hoppas och skära lite i kanterna.
Rådet från berget är tydligt:
– Skär där det blöder – ja. Men viktigare: Skapa nytt värde. Gör tre saker, och gör dem nu:
- Separera sporten från fastigheterna.
Lägg Parken och marken i ett separat bolag eller samarbeta med en professionell aktör som kan utveckla och underhålla utan att dra resurser från sporten.
- Sätt ett stenhårt lönetak.
Spelarlöner och kanslikostnader får aldrig överstiga 70 procent av klubbens löpande intäkter. Aldrig.
- Bygg en riktig affärsmodell för intäkterna.
Satsa på sponsorintäkter, publik, evenemang och kommersiella samarbeten – strukturerat och professionellt. Sluta hoppas – börja planera.
För framtiden tillhör den som kan bära både historia och verklighet på samma gång.
Så kan sagan om IFK:s framtid fortfarande få en lycklig fortsättning.
Men bara om modet att styra framåt blir större än rädslan att hålla fast vid det förgångna.
Därför, viskar berget ännu en gång:
– En klubb är inte vad den var i går. En klubb är vad den väljer att bli i morgon.
Och kanske, bara kanske, säger vinden något mer där uppe från de kloka granarna:
Om IFK vågar prioritera sporten, om de väljer att vårda sin själ men styra sitt skepp klokt, om de bygger långsamt och starkt, som en stenmur i motvind, då kan staden åter få jubla under de blåvita fanorna.
Då kan ett fjortonde SM-guld glänsa i Norrköpings kvällssol inom tre år.
Inte som en saga vid läggdags – utan som verklighet på riktigt.