Kommunstyrelsens ordförande Olle Vikmång (S) var tydlig nog: "Att staten inkluderar Händelöleden i en ny transportinfrastrukturplan är helt nödvändigt" (nt.se). Men Vikmång är nog inte någon tungviktare inom sitt eget parti. Inte ens lokalt, där han som bekant kördes över i frågan om vägföreningarnas framtid. Och säkerligen än mindre på riksplanet.
I regeringens nyligen presenterade infrastrukturplan finns inte Händelöleden med, vilket visserligen inte var helt överraskande. Fast den finns inte heller med som ett framtida utredningsprojekt (folkbladet.se). Regeringen struntar alltså i konsekvenserna. En underlåtelsesynd fullt i klass med hur Magdalena Anderssons företrädare Stefan Löfven brukade skjuta upp besvärliga frågor på framtiden.
Effekten kan i värsta fall bli att Siemens tvingas lämna Finspång, även om man undviker att uttrycka sig så drastiskt. Kanske borde företaget varit tydligare, även om man kan förstå att man inte heller vill att det ska likna utpressning. I själva verket är det emellertid bara en konsekvens. Går det inte att frakta turbinerna från Händelö är en verksamhetsflytt helt nödvändig. Och att Siemens skulle stå för någon större del av Händelöledens kostnader själv är bara önsketänkande. Företaget är en global jätte, med verksamhet i många länder. Det går förstås att flytta någonannanstans.
Detta skulle vara en arbetsmarknadspolitisk katastrof inte bara för Finspång, utan också Norrköping och faktiskt hela Östergötland. Om nu ministären Andersson struntar i Siemens framtid måste man alltså själva sätta sig ner och planera för framtiden. Det kan innebära betydande ändringar i pågående lokala byggprojekt och kräva egna nyinvesteringar. Dyrt och orättvist är det! Fast alternativet är värre och självklart borde det i så fall också ligga i Finspångs egenintresse att agera delfinansiär. Givet omständigheterna borde ombyggnaden av Inre hamnen i Norrköping aldrig ha inletts innan frågan om Händelöleden var löst.
En större fråga är emellertid hur regeringen kan vara så ansvarslös. Att prioritera ned vägsatsningar är ju typiskt miljöpartitänkande, men utan De grönas medverkan i regeringen hade man kunnat hoppas på något bättre.
Naturligtvis är det många som vill ha mycket och givet att Norrköping redan fått Ostlänken, vill ministären Andersson förmodligen fördela gracerna på annat håll. Fast den attityden duger inte och är i så fall bara uttryck för regionalpolitik av sämsta märke. Man måste se till de sammantagna effekterna och framför allt inte bedriva en politik som i värsta fall riskerar att leda till faktisk avindustrialisering.