Jag har sällan sett så många polisongprydda män i en och samma lokal. Det är rutiga skjortor, jeansjackor, halvlångt hår och skägg som gäller.

? Det är första gången vi är i Norrköping, och vilket glatt besök! säger sångaren Joakim Nilsson.

Norrköpingspubliken tycker utan tvekan detsamma. Det är trångt framför scenen och entusiasmen är hög. ?Så jävla bra!? och ?fan, vad bra!? är de vanligaste kommentarerna bland besökarna omkring mig.

Artikelbild

Graveyards musik är en månginfluerad sådan med inslag av hårdrock, psykedelisk rock, bluesrock, progg och stoner. Här finns anslag till Led Zeppelin och Black Sabbath, såväl som senare band i stil med Clutch.

Graveyard sammanfogar sedan alla ingredienser till en helt egen mix. Resultatet är rock precis så som jag vill att den ska låta: skitig, dynamisk och svängig.

Naturligt så domineras lördagens låtlista av nyare alster från bandets årsfärska och kritikerrosade album. Publiken klappar spontant takten till Ain?t fit to live here och det blir viss allsång till titelspåret Hisingen blues. Men Uncomfortably numb och ödesmättade No good, mr Holden varvas också med Lost in confusion, As the years pass by, the hours bend och sällan spelade Submarine blues från första fullängdaren.

Det är knappt något prat mellan låtarna, men desto mer verkstad. Kvartetten är ruskigt tight och låter som en maskin, snarare än separata musiker.

Artikelbild

Tillsammans växlar de mellan det sköra och det ösiga, mellan det avspända och det energiskt kraftfulla. Det är riviga riff och ett jäkla sväng, innerligt och okonstlat framfört. Joakim Nilsson tar i från tårna och den grymma rösten uppvisar även den många stämningslägen.

Graveyard spelar dåtidens rock framförd i en nutida tappning. Om jag får önska är det också framtidens.