De har åtskilliga gånger tagit upp bristerna med sina chefer. Men ingenting hjälper. Nu vill de att deras bild av verksamheten med boendestöd kommer fram.
– Det här har grämt mig länge, säger Maria.
Anna och Maria har lång erfarenhet av att arbeta med personer med psykiatriska diagnoser. Sedan några år tillbaka arbetar de inom kommunens boendestöd – en verksamhet för personer med en intellektuell eller psykisk funktionsnedsättning eller psykiatrisk diagnos (till exempel aspergers, adhd eller depression) som bor hemma. Boendestödjarna kommer hem till personen och kan hjälpa till med matlagning, städning, att komma iväg till fritidsaktiviteter och stötta i kontakt med myndighetspersoner och anhöriga.
– Syftet med boendestöd är jättebra, men det fungerar inte alls som det ska, säger Anna.
Problemet, säger de, är att de anställda inte får göra det som är bäst för brukarna. Och de är djupt kritiska till hur verksamheten sköts.
– Målet borde vara att personen ska uppnå det bästa utifrån sina förutsättningar. Vi borde vara där i en inledningsfas och stötta så att personen sedan kan klara hushållsarbete och sociala kontakter själv, säger Anna.
Läs mer: "Handläggare bedömer behovet"
Läs mer: "Det har inte fungerat optimalt"
Istället möter de en helt annan verklighet, säger de. Medan de vill dra ner antalet timmar för brukarna, drar handläggare upp. Anna och Maria menar att handläggarna låter sig övertalas av brukare som inte vill bli av med sitt stöd.
Hur många brukare bedömer ni har fler timmar än de egentligen behöver?– 90 procent, säger Anna.
– Ja, 95, säger Maria.
Att så många brukare har för många timmar beror på att stödet ges alltför lättvindigt och att de ansvariga lyssnar mer på brukarna än på personalen. De menar också att intresset för att behålla boendestöd förmodligen delvis beror på på att det är gratis, menar de. Tanken med att boendestöd ska vara en gratis insats är för att uppmuntra så många som möjligt att ta emot hjälpen. Men Anna och Maria menar att det istället gör personer sjukare:
– När de får för mycket stöd tilldelat bekräftar man dem i deras sjukdomsbild och de utvecklas inte. De här personerna behöver lyftas upp, se att de klarar saker själva och komma ut och träffa folk – det är inte vi som ska vara deras sällskap, säger Maria.
De berättar att de flera gånger varit med om att personer blivit inskrivna på psykiatrisk klinik eller fått höja sin medicindos som ett direkt resultat av den felaktiga behandlingen från boendestöd. När de tagit upp problemen upplever de inte att de fått något gehör alls hos chefer och handläggare.
Hur känns det att inte kunna göra det jobb som ni anser skulle hjälpa?– Frustrerande, oprofessionellt och oerhört vårdslöst, säger Anna.
– Det är ju inte så att det handlar om liv och död, men brukarna blir sämre i sin sjukdom – vi vill ju att de ska bli bättre.
Totalt 124 personer arbetar idag som boendestödjare. I maj konstaterade Vård- och omsorgsnämnden att boendestöd har tio årsarbetare för mycket. Senare konstaterades att det rör sig om hela 24 årsarbetare för mycket. Ett bevis på hur illa skött verksamheten är, säger Anna och Maria:
– Det här är ett enormt resursslöseri. Hela verksamheten behöver ses över.
Fotnot: Anna och Maria vill vara anonyma för att inte riskera sina anställningar.